"Dina små fötter fick inte göra några avtryck i den här världen,
men du var en rörelse så stor att den fyllde hela min kropp,
och mitt hjärta ropar efter dig tills det slutar slå!"
okänd
Måndag kväll den 11/3 2002 inser jag att jag har ganska så ont i magen. Jag har ätit alvedon under dagen och har nog inte velat inse att det kanske är värkar jag har. Det är ju alldeles för tidigt....
Runt 19.30 börjar jag förstå att vi måste åka in för en kontroll....igen. Denna gången känns det annorlunda, jag tror inte vi kommer hem lättade och lyckliga som vi brukar när vi fått se att allt ändå är bra med dig.
Det visade sig att jag hade rätt. När vi kommer in så gör läkaren ett ultraljud, vi ser hur du sparkar och det är så underbart att se, men läkaren är väldigt tyst. Efter en stund säger hon att hon inte kan se något fostervatten förutom lite, lite grann i din urinblåsa.
Jag känner med en gång att detta inte kommer att sluta bra.
Du sparkar för fullt i magen och det känns så konstigt när det samtidigt börjar gå upp för mig att vi kommer att förlora dig. Vi kommer att förlora vår långa kamp du och jag. Jag kommer aldrig mer att få känna dina underbara sparkar i min mage, vi kommer aldrig få se dina öppna ögon, aldrig höra din röst och få känna dina andetag. Det gör så oerhört ont....
Den 12/3 20.45 föddes en alldeles underbar liten tjej. Du sparkade i min mage under förlossningen, men dina krafter räckte inte hela vägen fram utan du dog ifrån oss strax innan du kom ut. Du var så fin, så liten, men så perfekt.
