20 röda rosor

Vi parkerar bilen, sitter kvar en stund innan vi sakta stiger ur och går mot blomsteraffären.

Med tunga steg öppnar vi dörren och går in. Den underbara doften av rosor slår emot oss, med idag känns den bara tung.

Expediten ler och frågar om hon kan hjälpa till. Ja, svarar jag, vi vill ha 20 röda rosor. Vad fint säger hon och går och hämtar rosorna. Stora eller små frågar hon, små svarar jag.

Hur vill ni ha dem, frågar hon sedan. Jag känner hur gråten är på väg och jag säger tyst att de skall vara till en kista, de skall ligga på vårt barns kista. Nu går det inte längre, tårarna rinner och jag känner hur rummet snurrar jag vänder mig om och springer ut till bilen.  Det tar en stund och sedan kommer min man ut med en fin kistdekoration med röda rosor och vita band med texten: ”Vi älskar dig” Mamma & Pappa.

Vi sätter oss i bilen och beger oss mot sjukhuskyrkan där vi skall ta ett sista farväl av vår älskade dotter. Det har gått lite över en vecka sedan hon dog och vi är rädda för att hon har förändrats mycket, men diakonissan har lovat att förbereda oss om det är så.

Vi stannar på parkeringen, sitter kvar i bilen en stund. Hur förbereder man sig för ett sista avsked med sitt barn? Det går inte, det gör ont, så oerhört ont och inget kan lindra. Vi går in, följer skyltarna mot sjukhuskyrkan och kommer till en lång, svagt upplyst korridor. Det är alldeles tyst och kallt. Bakom någon av alla dörrar vi går förbi finns vår lilla efterlängtade flicka, så nära och ändå så långt bort.

En dörr lite längre ner i korridoren öppnas och vi ser att det är Agneta som skall hjälpa oss igenom begravningen. Hon visar in oss i rummet och ber oss slå oss ner. Lite längre in finns ännu ett rum och där ser vi en vit liten kista och en BB-vagn. Hjärtat slår hårt och gråten är inte långt bort, hur skall vi klara detta?

Agneta berättar att hon är så fin vår lilla tjej och frågar om vi själva vill bädda för henne i kistan. Vi har med oss en filt som vi köpt till henne och några kramdjur som de stora barnen skickat med.

Vi går sakta fram till den lilla BB-vagnen, och där är hon. Så underbar hon är. Så liten och så fin. Agneta lyfter upp henne och sveper in henne i filten. Jag håller ut mina armar och får äntligen hålla i min dotter. Äntligen tillsammans om så bara för en kort stund. Paniken kommer, hur skall jag kunna lämna henne ifrån mig, jag vill inte, jag vill att hon skall vakna, jag vill se hennes ögon, höra hennes gråt, jag vill inte, jag vill inte……

Vi spelar ”Tears from heaven” och sitter och vaggar vår flicka i famnen.

När en timme gått kommer Agneta tillbaka och säger att det är dags att ta farväl.

Jag vill inte, hela mitt inre skriker! Det är fel, det skall inte vara såhär! Man skall aldrig behöva begrava sitt barn. Det känns som det är en fruktansvärd dröm, men jag vaknar aldrig…. Denna dröm är sann, och det gör så ofattbart ont.

Agneta kommer fram och viskar tyst att vi måste släppa taget nu, vi måste ta farväl.

Jag pussar min dotters kind en sista gång och viskar tyst, Jag älskar dig, innan jag försiktigt lägger henne i kistan. Hennes pappa sätter på locket och lägger de 20 rosorna på kistan.

Tårarna rinner och maktlösheten river i min kropp. ”Tears from heaven” tonar sakta ut och vi tittar på kistan en sista gång innan vi lämnar rummet. Doften av rosorna dröjer sig kvar och följer oss på vår väg tillbaka till livet utan vår dotter….